Det är frågan jag ska ha reflektera över till ett kurstillfälle i chefsförsörjningsprogrammet Morgondagens Ledare. Onödigt att fundera över det tänker jag, svaret på frågan finns ju i programmets titel. Jag är på väg att bli en morgondagens ledare. Eller?
En morgondagens ledare, så som programinnehållet beskriver det, är närvarade, autentisk, stödjande, transparent och kommunikativ. Med mera. Medarbetarna är grejen här, utan att förbise vikten av att leda sig själv. I kurslitteraturen beskrivs chefens roll mer som en lärare eller facilitator vars uppgift är att skapa förutsättningar för sina medarbetare att utföra sina arbetsuppgifter på bästa sätt. Detta skapar förutsättningar till självutveckling och autonomi, vilket skapar förutsättningar till förbättringsarbete och viktigast av allt värde för klient/patient/kund. Jag gillar verkligen den idén och är inspirerad att lära och försöka lyckas bli en morgondagens ledare i programinnehållets bemärkelse.
Som del i utbildningen uppmuntras vi reflektera över ledarskapssituationer som pågar runt oss. Om än dessa reflektioner är högst subjektiva och avgränsade till min världsbild, gör det mig en smula konfunderad. Med säkerhet vågar jag påstå att jag hör orden följsamhet till beslut tio gånger oftare än delaktighet. Åtgärdsplan tio gånger oftare än förbättringsarbete. Detaljstyrning kommer uppifrån men lösningen kravställs komma underifrån. Drastiska åtgärder övertrumfar långsiktighet. Diskrepansen mellan vad jag lär och observerar är stundtals stor och minst sagt förvirrande.
Diskrepansen finns förklarad i litteraturen (delvis). Det står att vi alla är fast i ett system präglat av gamla chefstraditioner. Ett systemfel alltså. Alla vill väl. Oavsett känns det inte realistiskt att helt bortse från mina tankar om att det blir svårt att fullt ut att bli en morgondagens ledare i dagens system. Men, fortsatt inspirerad att lära och försöka, finner jag tillförsikt i djuphavskaptenen Sven Yrvinds kloka ord, som planerar segla jorden runt non-stop i en tre meter lång segelbåt, ”det blir intressant för att det är svårt”.
/Erik Wallmark