Den välkända frasen ifrån på spåret fångade snabbt allas uppmärksamhet i ett nyfiket sökande för att klura ut tågets slutdestination. När jag började denna utbildning hade jag en tydlig bild av min resa, vart jag var på väg och vilken slutdestination jag siktade mot. Jag hoppades få verktyg som skulle hjälpa mig att bana väg för min resa, som skulle hjälpa mig att nå min slutdestination som ledare. Jag insåg dock från första dagen att denna resa skulle bli lång med en allt mer otydlig slutdestination.
De tillfällen som vi träffas har blivit som en liten oas i en annars ganska hektisk och snabbt växlande vardag, ett tillfälle till att stanna upp, fundera och reflektera. Ett tillfälle att lyfta blicken och se möjligheter och utmaningar från olika vinklar och få möjlighet att bolla alla tankar och reflektioner med andra inspirerande människor som har samma mål i sikte som jag. Varje träff ger mig nya insikter, sätt att sortera och kategorisera egenskaper/personligheter/situationer/behov mm. i olika teoretiska modeller och ju mer kunskap jag suger in desto mer inser jag hur mycket jag har kvar att lära.
Jag inser att utvecklas till en bra ledare är en lång resa som kanske aldrig tar slut. Att alltid vara nyfiken, öppen för nya intryck och ständigt utvecklas är något jag har tagit med mig från flera av alla inspirerande och grymma föreläsare. Jag hoppas lära känna mig själv mer och bättre förstå hur det jag gör och säger uppfattas av andra.
Så vart är jag på väg? Jag har ett flertal mål som jag vill uppnå men inser att min resa saknar slutdestination. Utbildningen lägger en bra grund för en fortsatt utvecklingsresa som jag hoppas tuffar på så länge jag praktiserar som ledare.
Med vänlig hälsning,
Kristina Carlo