Nej, jag börjar inte med en betraktelse om den vackra våren. Vi måste börja i eländet. Idag kokade det över i huvudet. Jag satt där vid skrivbordet, två datorer igång samtidigt, mail och dokument huller om buller, två telefoner som piper och ringer, medarbetare som knackar på och önskar semester, förtioåtta bollar i luften samtidigt, post-it lappar som febrilt tvingas in i OneNote för att IT-maken sagt att det är bättre så… Jag höll på att tappa det, men vet ni vad jag gjorde istället? Jo, jag skjutsade bak skrivbordsstolen och ställde mig bredbent mitt på golvet. Jag tog ett djupt andetag och blickade ut genom fönstret över rökrutans tak på psykiatriska klinikens ena innergård. Jag höjde mina armar sakta, ställde jag mig på tå, sänkte ner hälarna igen och korsade armarna över bröstet. Sen sa jag halvhögt för mig själv: ”Här råder ett visst kaos.” (Jag sa det halvhögt för jag jobbar faktiskt inom psykiatrin och om ni visste hur vi behandlar folk som pratar högt för sig själva…) Sen tog jag ett djupt andetag till, noterade halvklar himmel och en och annan frusen mås. Efter det kunde jag arbeta effektivt resten av eftermiddagen med att bringa ordning på kaoset.
Nu hoppas jag förstås innerligt att alla som läser detta också var på Synapsen. Om det händelsevis finns någon som hade oturen att inte vara där och även för alla er som förstår referensen, kan jag meddela att ovanstående knep faktiskt fungerar.
Min resa i ML blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Ungefär samtidigt som ML drog igång klev jag på en chefstjänst. Det där som man skulle göra sen, ni vet…efter ML. Nåväl, jag fick chansen och jag tog den. Efter två månader in i jobbet och mycket tack vare ML, har jag insett att ledarskap är otroligt roligt, utmanande och meningsfullt!
Så. Nu kan vi prata om det vackra. Det är nämligen vår i luften och trädgården vaknar! Det är vilsamt att stå där med spaden och mylla ner direktgödlad jord i rabatten. Tack hönorna! Jag stirrar på björkarna eftersom min svärmor har sagt att det är dags att beskära rosorna när björklöven ser ut som musöron. Glasklart? Jag är innerligt tacksam över ML och att jag får chansen att utveckla mig själv tillsammans med er. Det är fascinerande art blicka in i det där trassliga inre som sällan ser dagens ljus. Jag hittar egenskaper som behöver gödsel och en skvätt vatten för att växa sig starkare, jag hittar egenskaper som behöver beskäras för att kunna växa upp i en ny riktning och jag hittar egenskaper som bara behöver stå där som en enveten perenn därför att den är bra som den är och behövs.
Jag fäster min tilltro till OneNote och perennerna och välkomnar det kreativa kaoset. Och våren. Välkommen våren!