Jag hade velat uttrycka min känsla av halvtid – det där ingenmansland, när man i spänd förväntan trycker i sig snabbkokta korvar i väntan på att återuppta aktiviteten man egentligen kommit för. Eller den där känslan av att ryckas tillbaka till verkligheten när ridån går igen för första akten och man släpar sig ut i sorlet i en foajé och skall kallprata om upplevelsen av det upplevda, innan man egentligen vill släppa ifrån sig känslan, då den ännu inte riktigt är färdig. Har ni känt så någon gång?
Jag hade velat skriva om det. Men så skrev en kurskamrat så bra om just vår halvtid att jag tänkte att jag borde välja något annat ämne. När den tanken var tänkt, slog mig en annan: det är just det som jag inte skall! Precis detta är det som stått klarast för mig personligen under denna vår fantastiska resa: jag måste sluta med att hela tiden backa från magkänslor, från att göra som jag känner för att istället göra det jag tror/tänker/inbillar mig att andra förväntar sig av mig. Jag måste sluta vara den där duktiga storasystern. Och hänge mig åt pausen, åt halvleken, om det nu är det jag vill.
Jag hade velat kunna ropa ut för världen – och för mig själv – att jag vet precis vart jag är på väg. Nu i halvlek. Men det enda jag med säkerhet vet är att jag är tacksam för denna resa, för detta tillfälle och för alla dessa möten. Och det är inte helt illa det. Det är gott när en förändring börjar med tacksamhet och insikter. Ty jag tror att de håller i längden då.
Därför ser jag med tillförsikt på den andra halvleken, på den andra akten. Och med spänning väntar jag in slutpreludiet och den spännande nya början!