Av: Jessica Carlsson
Efter startinternatet med Morgondagens Ledare så åkte jag hem med en liten magkänsla av att vara på fel plats. Jag tyckte mig se och höra hur otroligt målinriktade och driftiga mina kursdeltagare var och kände inte igen mig. Vad var min drivkraft, mina styrkor? Skulle jag bli en ledare som leder för mycket med hjärtat, för lite med hjärnan…har jag ens någon hjärna? Ja, frågorna och tankarna var många….
Sakta med säkert, efter ett långt och trist uppehåll (Corona) och en fantastiskt rolig nystart igen, så började jag forma min egen ledarroll i huvudet, så jag hade visst en hjärna ändå… Min drivkraft är ju att alla människor ska må bra, då presterar en människa bäst! Alla människor bär på sin historia, därav handlar vi också på olika sätt i olika situationer. Att verkligen försöka förstå och lyssna in behöver inte betyda att jag håller med om andras uppfattningar, inte kan ta svåra beslut, men jag vill visa att jag uppskattar andras tankar och uppfattningar. Jag läste någonstans ett gammalt indianordspråk som säger ”Döm inte någon förrän du gått en mil i hans mockasiner”…Dettaska jag tänka på i min ledarroll…sparka av mig mina svettiga Birkenstock och sätta på mig någon annans (fy!) för att se och förstå vad som händer i organisationen…
Jag tror att en respektfull relation till mina medarbetare underlättar när marken svajar under fötterna. Jag tror att de svåraste besluten blir lättare när man har en underliggande respekt för varandra som människor. Leder jag med empati så skapas trygghet och trygghet skapar öppenhet och öppenhet skapar förhoppningsvis utveckling!
Mitt stora hjärta kommer antagligen bli mitt stora fall har jag sagt under hela utbildningen. Men nä! Jag har en stor rumpaockså som tar emot mitt fall!
Jag tänker se till att mitt empatiska jag utvecklas till just den ledare som jag vill vara!