Jag har klivit ombord och tåget har börjat röra sig. Vi alla passagerare från startdestinationen har löst samma biljett. Den stämningen som finns ombord är ödmjuk och uppmuntrande, precis i min smak. Det märks tydligt att vi som åker med är alla engagerade i tidtabellen och hållplatserna – tåget stannar för att både plocka upp och släppa av de resenärer som bara åker med en kort sträcka. De som gästar på tåget är mästare på att peppa, lugna och motivera oss andra som löst biljett till den för oss, längre resan. Vi alla på tåget fylls på med nya kunskaper och reflektioner samtidigt som vi fyller tåget med lokbränsle. Att vara i ett sammanhang där vi alla vill åt samma håll och där alla faktiskt tydligt arbetar för det, det är en härlig känsla!
Det är också en resa som inte bara innebär det fantastiska med att se nya vyer och upptäcka landskapet, utan det innebär inte sällan en speciell sorg för oss som klivit på. Att åka ifrån en trygg plats till en annan, hittills ganska främmande, kan skapa rädsla och osäkerhet. Viljan att upptäcka nya platser är, i alla fall för mig, större än viljan att vara kvar på den plats jag precis tagit tåget ifrån. Ju längre vi kör desto mer känns destinationen given och rätt.
I min kupé har vi redan hunnit grotta ner oss i utmaningar vi kommer stöta på och vi har också, med öppenhet, delat med oss av tankar och reflektioner – för att tillsammans bygga upp ett gäng trygga individer, redo att ta sig an slutdestinationen för just den här resan. Jag är så glad att jag fick tag i en biljett, att jag kom med tåget och att jag kan njuta av resan tillsammans med andra likasinnade. En del av mig vill att tågresan aldrig ska ta slut, samtidigt som jag längtar tills dagen vi är framme och vi går ut och får visa vad den här, kanske mest inre resan, gjort med oss.
Ida Andersson,
stödpedagog, Hylte kommun