Att vara först ut i vår grupp med blogginlägg, både spännande och skrämmande. Var ska ribban läggas. Såhär i början av morgondagens ledare- processen känns det lite skrämmande att blotta mina funderingar. Jag är ju inte färdigbakad på länga vägar. Hela utvecklingen som sker kring Morgondagens ledare har precis bara börjat. Det är som om bagaren nätt och jämnt plockat fram ingredienserna och står och läser receptet.
Urvalsprocessen till utbildningen var gedigen och mycket omfattande. I mitt yrkesliv har jag aldrig någonsin tidigare varit med om en så grundlig urvalsprocess. Vi har sållats genom personliga brev, våra chefers omdömen kring oss, intervjuer, gruppövningar, individuella övningar och personlighetstest. Nu har vi äntligen tagits fram som ingredienserna på bagarens arbetsbänk och ska måttas, knådas, röras om och slutligen lämnas en stund på jäsning innan hela degen ska in i ugnen och gräddas till gyllenbruna smarriga ledare för offentliga arbetsplatser i Halland.
Nu står jag här som en av deltagarna och har fått i uppdrag att blogga om min upplevelse, mina tankar och funderingar. Givetvis är det lite lätt skrämmande. Hur ska detta bedömas? Vem är mottagaren? Är jag tillräckligt kompetent för att uttala mig överhuvudtaget?
Jag lägger ifrån mig pennan för en stund, tar ett djupt andetag och drar slutsatsen. Min rädsla, min oro och slutligen den stora självkritiken mot mig själv är precis vad jag tror att utbildningen faktiskt handlar om. Att själv utvecklas, inse sina begränsningar, sina tillgångar, styrkor och drivkrafter. Att arbeta med sin egen självinsikt och försöka att se sina mönster, fallgropar och processer. Givetvis kan jag inte förvänta mig vara färdiggräddad redan i början av processen! Tänk vilken självklarhet egentligen… och ska jag försöka att vara riktigt klarsynt tror jag aldrig att man som ledare och medmänniska är färdig i sin utveckling.
Jag, i likhet med många andra av mina nyfunna vänner inom morgondagens ledare gruppen 2017 är en högpresterande och duktig flicka. Jag är min egen största fiende och förväntar mig jämt mer av mig själv än vad jag någonsin skulle få för mig att kräva av någon annan. Det är en av mina styrkor, men även en av mina största begränsningar. Min höga arbetsmoral och drivkraft framåt kan få mig att framstå som ett yrväder av engagemang som svischar förbi i världens fart. Den har även sina begränsningar, precis som med allt annat behövs tid och energi för alla pusselbitar i livet. Det innebär att vissa bitar ibland får mindre utrymme. Någon annan som känner igen sig?
Under det kommande året kommer vi att parallellt med våra vanliga arbetsliv bedriva en självutvecklande process där vi stannar upp, reflekterar, resonerar och utvecklas både som personer, medmänniskor och som ledare. Eftersom ett gott ledarskap kräver god självinsikt och medvetenhet. Likt små surikater stannar vi upp, ställer oss på bakbenen och försöker att skapa oss en överblick av vår omvärld, vår arbetsplats, våra medmänniskor och vår egen del i relationerna till dem. Det som till början känns mest skrämmande med utvecklingen under utbildningen är även det som känns mest spännande, roligt och välkomnas av mig med stor entusiasm.
