På ett sätt är det en alldeles vanlig torsdag och som alltid en sådan sitter jag på tåget.
Det ovanliga med den här dagen är att jag inte stannar i Varberg som jag brukar göra utan fortsätter mot Halmstad. Jag åker till Halmstad och Morgondagens Ledare.
Det speciella med denna torsdag är också känslan.
En känsla som, ska det komma att visa sig en stund senare, en av mina SSL-kompisar ordsätter på vår incheckning.
Det påminner om känslan när man vaknar på julaftonsmorgon – en viss förväntan i luften, en dag där mycket kommer att hända, man har lite pirr i magen, det är en dag som skiljer sig från årets andra 364.
Vi fortsätter med grupprocessen. Och vi fortsätter att öva på oss själva, bli varse egna upplevelser av att vara i en grupp, för att som ledare ha bättre förutsättningar att hantera andras.
Hur agerar jag in en grupp?
Vilken roll tar jag i en given situation och varför tar jag just den?
Argumenterar jag för mina åsikter, låter jag andra komma till tals?
Vilka värderingar har jag – vilka perspektiv kan jag ta?
Vad är det egentligen som driver mig?
När jag så småningom sätter jag mig igen på tåget hemåt kan jag konstatera att ja, det känns faktiskt lite som julaftons kväll, trött och full av intryck som jag är.
Dagen har varit både full av överraskningar…men… jag kan också konstatera att några klappar – ja, de hade jag faktiskt listat ut lite i förväg!
Jag har delat med mig till andra och jag har öppnat paket som jag har fått.
Nöjd med dagen konstaterar jag att inuti inslagspapperet som jag har öppnat har jag hittat saker som ytterligare bidragit till att jag kommit ännu en liten bit närmre mitt mål.
Det jag behöver utveckla för att bli en så bra ledare för andra som bara är möjligt.