När jag gick ut genom dörren hemma för att bege mig till vår andra träff av Morgondagens ledare började stora snöflingor dala ner. De hade lagt sig som ett tjockt vitt täcke på marken lagom tills jag kom fram. På något sätt kändes det tryggt och mysigt med snön inför en fullspäckad dag. Det var med skräckblandad förtjusning som jag öppnade dörren och steg in. Förtjusning över hur mycket jag skulle lära mig och över att träffa alla kompisar igen men med en viss skräck av vad som väntades då förra tillfället påverkade mig mer än vad jag trodde.
Dagen skulle ledas av två militärer. Var det nu vi skulle lära oss att peka med hela handen? Skulle vi behöva kasta oss ner på golvet och göra tio armhävningar om vi svarar fel på en fråga? Ja, ni hör ju hur fördomarna haglade. Våra fördomar infriades såklart inte utan vi pratade istället mycket om mjuka värden, hur man inspirerar andra och hur vi vill att en ledare ska vara.
Under första tillfället undrade jag vad det var för supermänniskor jag hamnat med. Ambitiösa, frågvisa, trevliga och varma människor. Hur skulle jag kunna leva upp till dem? Jag har nu börjat inse hur lika men ändå olika vi är och vilken nytta vi kommer att ha av varandra. Dessa människor kommer att bli mitt stöd på resan mot Morgondagens ledare.
Dagen avslutades och innan jag hunnit utanför dörren började tankarna snurra i huvudet. Jag tror att mycket av vår utveckling sker mellan gångerna då vi reflekterar och faktiskt provar det som vi lärt oss. Nyfikenheten slår mig hur tio månaders reflektion kommer att förändra mig. Resultatinriktad som jag är kan jag inte hjälpa att längta lite till slutet men lovar mig själv att luta mig tillbaka, njuta av resan och våga släppa taget.
Väl utanför dörren ser jag att morgonens snötäcke har smält bort. Kanske är våren på väg?